Filmscore.se gästar MrFilm.se

Idag gästas MrFilm.se av Oliver Lindman som är skribent på Filmscore.se. ”Filmscore” är en sida om filmmusik, och innehåller fakta om allt från filmmusikens historia till själva musikproduktionen som den ser ut idag. Är du intresserad av musiken i en särskild film rekommenderas sidans arkiv över filmer med bra musik.

Det första jag läste när jag besökte MrFilm tidigare idag var en stor bild på en Disneyklassiker, snabbt identifierad som Björnbröder (2003). Det visade sig röra sig om en tävling, där man har möjligheten att vinna ett exemplar av klassikern, som i dagarna släpps på DVD. För att ha chansen på priset är man tvungen att svara på ett gäng frågor, och det gladde mig att se att den första berörde Phil Collins musik till filmen.


Phil Collins

Hur kan man beskriva Phil Collins Disneysånger? Troligtvis är det bästa man kan säga att de är genomsyrade av Phil Collins-stil: popiga, rytmiska, melodiska, lätta att komma ihåg. En annan viktig sak att lägga märke till är att låtarna spelas precis som de är i filmen, och Collins står mestadels för sånginsatsen själva. Går vi tillbaka ett Disneydecennium så hittar vi filmer som Lejonkungen (1994) och Skönheten och Odjuret (1991), för vilka det släpptes separata popversioner av sångerna. Elton Johns egen version av ”Circle of Life” är onekligen något helt annat än den vi hör i filmen, där den arrangerats för allt från nordvästafrikanska slagverksinstrument till sydafrikansk kör med Lebo M i spetsen. Vidare skulle de smäktande stråkarna i sången ”Beauty and the Beast” inte göra samma succé ute i radiomusikvärlden om den inte omarrangerats för popsångare som Celine Dion och Peabo Bryson.


Peabo Bryson & Celine Dion

Vad man kan säga är att musiken till dessa båda tidigare klassiker var mer filmiskt romantiserad än den vi hör i Björnbröder. Går vi tillbaka ytterligare 40 år och filmer som Askungen (1950), så har den sjungande filmmusikromantiken dubblerats ytterligare. Och dessa klassiker älskar vi för vad de är och står för, men troligtvis skulle filmmusik i stil med Askungen göra begränsad succé idag. Varför det? Den numera framlidne kompositören Elmer Bernstein (7 vågade livet, Skuggor över södern, m.fl.) har svaret – yngre regissörer är mindre romantiska än äldre.


Elmer Bernstein

Bernstein beskrev i en intervju med Michael Schele från 1999 hur han, klassiskt skolad som han var, ofta lutade åt det mer känslosamma hållet i sin musik – även långt in på 1990-talet. Ofta blev han tillsagd av yngre regissörer att ”tona ner känslan i musiken” och låta scenerna tala mer för sig själva, medan äldre regissörer hade en större tendens att gilla det han gjorde direkt. Yngre regissörer är, enligt Bernsteins ringa mening, lite ”rädda för känslor”. Och visst var musiken mer känslosam förr i tiden! Ett slående exempel är en scen ur den episka filmen Ben-Hur från 1959 (åh, om jag ändå hade hittat denna scen i ett Youtube-klipp!) Musiken till denna klassiska film skrevs av Miklós Rózsa, och musiken märks! I scenen jag syftar på frågar Ben-Hurs barndomsvän Messala om han (Ben-Hur) är med honom eller mot honom. Konversationen avslutas med Ben-Hurs replik ”Well if that is my choice, I am against you!”, varpå ett bombastiskt orkester-mollackord ljuder som är så dramatiskt så man nästan tror att det är ett skämt. Känslor och dramatiska scener ges sällan samma tyngd med filmmusikens hjälp idag. Den känslosamma, mycket ”aktiva” musiken till Ben-Hur tilldelades en Oscar, men idag skulle musikdramatik på en motsvarande nivå troligtvis bara göra succé i komedifilmer.


Miklós Rózsa

Dagens filmkompositörer använder istället i mångt och mycket andra tekniker för att aktivera åskådarnas känsloflöden. Men visst hittar man vissa uppstickare. Senast i raden har vi Steven Spielbergs War Horse, som i sig är en studie i smäktande romantisk musik. Och nog måste man älska det också – särskilt när det är John Williams själv som står för kompositionerna.


John Williams

War Horse innehåller 3-4 teman som är högeligen konventionella vad harmoni och melodi beträffar. Och berättelsen är nog tillräckligt vacker för att föräras ett sådant soundtrack. Men så har också Steven Spielberg nyligen nått pensionsåldern, och John Williams fyller 80 år om tre veckor…

Nicklas Astfors
signatur

"One does not simply leave a Marvel movie before the end of the credits" Läs mer om och med Nicklas Astfors på MrFim →

Kommentarer

Inkommande länkar

Lämna en kommentar