Djungelboken

Djungelboken är en film som alla har en relation till. Disneys tecknade version kom redan 1967, men den har charmat ett antal generationer ungar sen dess. Att göra en remake på en sådan film är alltid en risk, det kan floppa hur hårt som helst när man kliver på folks nostalgiska tår. Men nu när CGI kommit så pass långt kan Disney inte hålla sig längre, och en live action-film med talande djur är nu ett faktum. Har det någonsin gått bra förut? Jag, som annars är en riktigt gnällig 3D-kritiker, får snabbt konstatera att det här är en av…

4
Läs mer

Ant-man

Med alla filmer som Marvel spottat ur sig på senare år, med alla olika karaktärer o.sv. ställer man sig såklart frågan: Hur länge kan de hålla på i samma kvalitet? Hur många fler hjältar klarar vi av och vill ha? Tydligen minst en till i alla fall. Jag vet inte hur det började, mitt intresse för superhjälte-genren och framför allt Marvels hjältar (åtminstone den delen av dem som idag ägs av Disney). Förmodligen var det sambons intresse för denna genre som påverkade mig, jag misstänker att han ville ha sällskap till någon av filmerna på bio eller tyckte att det…

4
Läs mer

Batman v Superman: Dawn of Justice

Jag får erkänna att jag inte deltagit i hypen den här gången. Batman v Superman: Dawn of Justice är en av årets mest efterlängtade filmer, och jag har varit den trista skeptiska typen. Jag är inte alls ett fan av Zack Snyders långa, gråa, humorlösa Man of Steel, och har således inte direkt skyhöga förväntningar när jag parkerar mig i salongen. Strax efter att filmen satt igång känner jag dock att jag kommer få krypa till korset och erkänna mitt misstag, jäklar anamma vilken start. Det är snyggt, det är intensivt, det är galet spännande – står jag inför årets…

3
Läs mer

Min lilla syster

Ett ord och en känsla sitter kvar i mig när filmen är slut och eftertexterna rullar; förvirring. Till att börja med: titeln – är den särstavad med flit? Och vems syster är det den syftar på? Den frågan kan också förlängas till vem är huvudperson, vem handlar det om? Eftersom vi får uppleva allt ur Stellas perspektiv torde hon vara huvudperson, men fokus ligger inte riktigt på henne. Det ljgger dock inte tillräckligt mycket på hennes syster för att titeln skulle kunna anspela på henne heller. Denna brist på fokus, vem och vad filmen ska handla om tycker jag går…

2
Läs mer

Ett päron till farsa: Nästa generation

Ett päron till farsa var några av mina favoritkomedier från 80-talet (den senaste är visserligen från -97). Chevy Chase tillförde de filmerna sin galna stil. Just den stilen är kanske något man saknar till viss del här. Men två unga regissörer till trots så har det här mycket av originalen i känslan och den där galna och överdrivna humorn finns där. The Griswolds kännetecknar Murphy’s Law i komedi. Allt som kan gå fel ska gå fel. Här klarar man inte riktigt av att hålla samma tempo som filmerna kännetecknar, mycket av vilket jag tror man kan tillföra avsaknaden av de där komiska…

3
Läs mer

Dear White People

Även fast det är 70 år sedan som Hitler och hans ”Tredje rike” föll så finns fortfarande de människor som sympatiserar med dessa ideologier och som på andra sätt gör livet svårt för att inte säga ett rent helvete åt folk som råkar ha en annan etiskt ursprung än sig själv. Vanligtvis så brukar jag falla pladask för filmer som behandlar just rasism och som visar den i ett historiskt perspektiv och då kan filmen i övrigt vara relativt dålig och jag kommer ändå inte ha något emot det för att man sitter som i chock över hur människor beter…

3
Läs mer

Pixels

Pixels är en film som blandar och ger en hel del. För en annan som har varit med så länge så att man har spelat spelen och greppar 80-talsreferenserna så är dessa delar rätt schyssta. Även humorn känns rätt för mig, inte minst för att man använder en hel del ordlekar, vilket jag är svag för. Karaktärerna är unika och roliga även om man hade sett mer av Kevin James och mindre av Sandler (Peter Dinklage är underbar som vanligt). Sandler är tack och lov rätt återhållsam ändå. Kul att se att skaparen av Pac-Man gör en cameo. Handlingen känns inget vidare,…

2
Läs mer

The Swedish Theory of Love

På sjuttiotalet genomfördes en historisk politisk reform i Sverige, med syfte att göra oss så oberoende av varandra som möjligt. Varje individ skulle kunna stå på egna ben, trygg med hjälp av samhället snarare än släkt och vänner. Idag är vi mer självständiga än någonsin, men har vi också blivit snudd på sjukligt ensamma? Erik Gandini undersöker i sin dokumentär individualismens baksidor, och han gör det med rejält tvära kast. Under dokumentärens gång får vi träffa allt ifrån människor som arbetar med att ta hand om ensamma avlidnas tillgångar, till närhetstörstande hippies som torrjuckar mot varandra i skogen. Från singelkvinnor…

4
Läs mer

Fantastic Four

Allra första gången som jag fick stifta bekantskap med Reed, Johnny, Sue och Ben var som en liten osnuten parvel hemma i mitt pojkrum tittandes på Cartoon Network (på den tiden man prioriterade kvalité framför kvantitet, men det är en helt annan historia). Redan då så minns jag att det kanske inte var det bästa som visades på tidigare nämnda kanal, men med tanke på att man inte hade något större utval av tecknat så fick det helt enkelt funka, och än idag så är det lite den inställningen som serien/franschisen har på mig, oavsett om det är filmerna från…

2
Läs mer

Get Hard

Vi känner igen storyn från andra filmer. Den rika affärsmannen som får fängelse och behöver ”bli hård” för att klara prövningarna. Den här typen av filmer där man ställer extrem mot extrem brukar kunna skapa bra komedi. Speciellt med tanke på att det är Will Ferrell och Kevin Hart som ställs mot varandra här. Will Ferrell är bra på att spela dom här mer överpretentiösa karaktärerna, vilket passar väl till en början. Sen blir det tyvärr det mer överdrivna och nästan löjliga där man kan bli lite trött på Will Ferrell. Som tur är så har han Kevin Hart med sig som kan väga upp det hela. Med…

2
Läs mer