Om Lena Berlin

profilbild
Min filmsmak
Action (7 av 10)
Animerat/Tecknat (8 av 10)
Barn/Familj (3 av 10)
Deckare/Kriminal (3 av 10)
Drama (7 av 10)
Historia (6 av 10)
Komedi (9 av 10)
Krig (2 av 10)
Romantik (6 av 10)
Sci-Fi (8 av 10)
Skräck/Mystik (9 av 10)
Svenskt (4 av 10)
Thriller (5 av 10)
Västern (2 av 10)
Äventyr/Fantasi (8 av 10)

Vem är Lena Berlin?

För mig har film alltid varit en stor och viktig del av vardagen. Första VHS-en fick jag i handen när jag var runt fyra (Lilla Sjöjungfrun, har jag för mig), och sen dess har det rullat på. Jag ser nog faktiskt en film nästan varje dag. Jag älskar att treata mig själv med nya filmupplevelser och gör det så ofta jag kan, men minst lika gärna ser jag om mina gamla favoriter. Jag är typen som kan se en film hundra gånger, lära mig varenda replik, varenda detalj. Över huvud taget blir det lätt så att jag nördar ner mig totalt i saker jag är intresserad av – man kan fråga mig det mesta om South Park, den ursprungliga Star Wars-trilogin eller taxar.

De flesta genrer har potential att underhålla och intressera mig. Jag älskar komplexa och filosofiskt utmanande intriger lika mycket som välkoreograferade fightingscener, blod och gore lika mycket som varm romantik, kreativ science fiction lika mycket som flamskomik. Jag har kärlekar lite överallt. Jag tycker också att det finns så många olika sätt som en film kan vara bra på, både Citizen Kane och Dum och Dummare har en plats, och behövs, i kulturen. När jag ser en film som jag ska recensera försöker jag därför att inte döma i förväg, man vet faktiskt aldrig var man kan hitta skatter och guldkorn. Däremot har jag inga problem med att ha tydliga, ofta passionerat starka, åsikter i efterhand. Av alla konstmedier är film det som berör mig allra mest.

Sen har jag ju andra intressen, såklart. Tv-spel, alla typer av pyssel, musik från 60- och 70-talen, porslinsletning på second hand och min älskade lilla hund är några av dem. Men det är ju en helt annan historia.

Recenserat av Lena Berlin

Strange Magic

Jag sätter mig i biofåtöljen, ljuset släcks, filmen startar… Och pang, jag får genast flashbacks ifrån när min brorsdotter var liten. Hon hade sådana där direkt-till-vhs-filmer, som handlade om Bratz eller Digimon eller någon annan produkt som skulle säljas, och man såg dem tillsammans med henne för att hon skulle bli glad, trots att de var ganska fruktansvärda. Alla som någon gång haft en relation till ett barn har nog liknande erfarenheter. Men jag minns snart att året inte längre är 1999, utan 2015, och den här filmen är ingen liten skitproduktion utan står på giganters axlar. Den har de…

Läs mer
The Age of Adaline

Ibland kan man ju få cravings efter en sådär riktigt romantisk film. Vi kan kalla det Notting Hill-suget. Vid dessa tillfällen kan man förlåta sagda film ganska mycket, så länge man får sin fix av myspys och tårögdhet. Men The Age of Adaline visar vad som händer när man drar romantiken ur en annars ganska trött film – det blir inte mycket kvar att hurra för. Jag vet inte hur mycket det beror på Fifty Shades-vågen, men något har definitivt hänt. Stalkertendenser är tydligen inne igen. Det ska framstå som lite gulligt att filmens Prince Charming inte låter kvinnan han…

Läs mer
Insidious: Chapter 3

En envis trend de senaste åren är att låta filmer breda ut sig till trilogier, oavsett om det finns substans så det räcker eller inte (jag tittar åt ditt håll, Peter Jackson). Insidious-franchisen vill inte vara sämre. Men frågan är om alla goda ting verkligen är tre? Denna prequel, som utspelar sig några år innan första filmen, kretsar runt tonårsflickan Quinn Brenner (Stefanie Scott). Hon är nyfiken på andevärlden då hon vill få kontakt med sin avlidna mamma, men det väsen som får upp ögonen för henne är allt annat än hennes ömma moder. Mediet Elise (Lin Shaye) rycker motvilligt…

Läs mer