Klassiker: Dementia

Här är en riktig bisarr och udda film för er. Där finns två versioner av filmen, ena som går under namnet ”Dementia” och en annan under ”Daughter of Horror”. Enda skillnaden på dessa versionerna är att man lagt in en berättarröst i ”Daughter of Horror”. För filmen har inga dialoger alls. Allting är en enda lång mardrömsscen från vår huvudperson som vi bevittnar, så allting som spelas och hörs är musik i bakgrunden. Med några få ljudeffekter som skratt eller skrik. Jag valde att se versionen med berättarrösten, för jag känner det var i den stämningen jag var i. Med…

3
Läs mer

The Killing of a Sacred Deer

Jag vet inte hur eller var jag ska börja med denna filmen. Jag känner lite som efter jag såg The Square, har jag sett ett mästerverk, eller pretentiöst skit? Kanske både och, eller inget av det. The Killing of a Sacred Deer är regisserad av Yorgos Lanthimos. Som gav oss The Lobster, som kom ut för två år sedan, men förra året i USA. Där den till och med var nominerad för en Oscar för bästa originella manus. Jag själv har ännu inte sett den, även ifall jag hört lovord om den. Så detta är min första introduktion till världen…

3
Läs mer

Mother!

Om det är en regissör jag alltid ser fram emot vad de gör härnäst är det Darren Aronofsky. Vare sig jag gillar hans filmer, eller ej. Så beundrar jag alltid vad hans sinne kommer göra. Han har gjort fantastiska filmer i sin katalog. Requiem for a Dream, Pi, The Wrestler och min personliga favorit Black Swan. Däremot har han även gjort The Fountain och Noah, två filmer som inte alls föll mig i smaken. Nu kommer hans senaste Mother!, som tyvärr hamnar mer åt den sistnämnda kategorin. Jag gillar den mer än de två. Men jag har fortfarande lite problem…

3
Läs mer

Klassiker: The Last Broadcast

The Last Broadcast är en film många inte har hört talas om, men som är en genombrytande film på många sätt. Det var den allra första filmen producerad som var 100% ”digital”. I det att den var filmas, redigerad och även visades på biograferna digitalt. Genom att visa filmen digitalt på biograferna förde man över filmen via satellit. Tyvärr är detta något mycket mer intressant än själva innehållet av filmen. Som inte är mer än mediokert. Alla säger att The Blair Witch Project är den film som startade allt. Första ”found footage” filmen, första digitala filmen, första filmen att göra…

2
Läs mer

Arrival

Det finns två distinkta typer av sci-fi, väldigt spektakulära med visuell dragningskraft och den smarta varianten där du som tittare blir en viktigare del i att göra filmen till vad den är. Förvänta dig inte något visuellt mästerverk med en massa flotta effekter i Arrival. Förbered dig istället känslomässigt. Arrival kommer inte att passa alla sci-fi-fans. Det är nog snarare så att man kan komma att älska eller hata det här. Själv gillar jag den här typen av film där man måste tänka till lite och där man kan se en djupare mening. Den stora dragningskraften i Arrival är det…

4
Läs mer

Annabelle 2: Creation

Uppföljaren till Annabelle har anlänt, som i sin tur är en prequel till första Annabelle filmen, som i sin tur också var en prequel. Försök att inte bli förvirrade av den meningen. Som tur är är filmen inte så komplicerad att följa. Faktum är så behöver man inte se första Annabelle filmen för att förstå denna. Det enda som kopplar filmerna samman är de sista 5 minuterna, som vissa i publiken verkade förvirrade över. I det sammanhanget påminner filmen en del om Ouija: Origin of Evil. Där uppföljaren är en prequel och lyckas vara mycket bättre än sin föregångare. Jag…

3
Läs mer

Atomic Blonde

Atomic Blonde kan nog beskrivas bäst som en vild utekväll. Medan du tittar på den är det underhållning på hög nivå, visuellt snygg, fantastiska actionscener, helt okej humor och härlig 80-tals pop musik. Man får en energikick och är med för filmens resa, och njuter hela kvällen. Men det är så fort du vaknar nästa dag och börjar undra vad som egentligen hände. Atomic Blonde är ett perfekt exempel på termen ”style over substance”. David Leitch som tidigare regisserade John Wick med sin vän Chad Stahelski gör sin första solofilm här i regissörsstolen, och lyckas väldigt väl. Han vet hur…

3
Läs mer

Hail, Caesar!

Med så många stjärnor uppradade i en och samma film borde vi inte kunna få annat än en succé, eller hur? Tyvärr kan vi tydligen det. Två dagar efter att ha sett filmen kommer jag knappt ihåg den. Var den i färg eller svartvitt ens en gång? Och ja just det, den skådisen var ju med ja, det mindes jag knappt. Jo, filmen var i färg, och alla skådisar gjorde bra jobb och förtjänar att minnas, men filmen i sig har en slags grå hinna över sig i mitt minne vilket fördunklar allt. Jag skulle nog inte kalla den rakt…

2
Läs mer

The Hateful Eight

Det här är Tarantinos åttonde film (han vidhåller fortfarande att den tionde blir den sista). Det är nog första gången jag kan säga att jag är lite besviken efter att ha sett en film av Quentin. Tarantino använder gärna mycket dialog i sina verk och gör det oftast på ett underbart sätt där han så finkänsligt lindar in dig i handlingen. Samma sak ser vi i The Hateful Eight, men till skillnad från hans andra filmer så blir det för långdraget och inte alls lika finkänsligt som vanligt. Handlingen blir helt enkelt inte vad den hade kunna vara tack vare detta….

3
Läs mer

Self/Less

Self/Less är byggt på ett relativt originellt koncept. Man missar dock att lägga tyngd i uppbyggnaden av storyn. Man sitter ibland med känslan av att vissa delar fallit bort. Två skådespelare ska här visa en och samma karaktär, dom tycks dock inte ha något annat än sina minnen gemensamt. Något som ger en lite halvkonstig känsla och delar karaktärerna på ett oönskat sätt. Det här är ändå en spännande action/thriller med väl avvägda actionscener, men den gör inte avtrycket den hade kunnat göra.

3
Läs mer