Klassiker: Raka spåret till Chicago

Titel Raka spåret till Chicago (Planes, Trains & Automobiles) (1987)
Regi
Skådespelare , ,
Genre
Längd 93min
Åldersgräns
IMDb IMDb
Synopsis

Neal Page är en man som jobbar inom reklambranschen, och det enda han vill är att flyga hem till Chicago för att fira Thanksgiving med familjen. Men det enda som händer är att han drabbas av en massa elände. Elände som personifieras i Del Griffith, en högljudd, men ändå sympatisk säljare, som drar med sig Neal på en vansinnesresa tvärs över landet. Det lär dröja innan Neal får hugga in på kalkonen.

Recension

Där finns inte allt för många Thanksgiving filmer. Allt färre bra Thanksgiving. Men en fantastisk Thanksgiving film finns det nog bara en av. Planes, Trains & Automobiles är exakt den filmen. Det är inte bara en fantastisk film. Det är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag vet om att vi i Sverige inte firar Thanksgiving. Men tanken bakom högtiden tror jag vi alla kan uppskatta. Därför denna Thanksgiving tänkte jag recensera inte bara den bästa Thanksgiving filmen. Utan en av de bästa filmerna överlag enligt mig. Det passar också utmärkt att filmen firar 30-års jubileum i år.

John Hughes är en legendar i filmvärlden för sina 80-tals high-school filmer. De är gjorda på ett så äkta sätt, att vi alla kan relatera till karaktärerna i hans filmer. Men Planes, Trains & Automobiles är hans första film utanför denna typen av genre. Det är fortfarande en komedi, som är fokuset i stort sätt alla hans filmer. Men här så har vi två vuxna människor i huvudrollerna, och inga tonåringar. Vilket är annorlunda sett till vad John Hughes gjorde tidigare. Men hans talang för intressanta karaktärer och komiska öga är fortfarande lika vasst här. Faktum är så tycker jag detta är den roligaste filmen av alla hans filmer.

Vad jag älskar med denna filmen är de två huvudpersonerna. Neal Page (Steve Martin) och Del Griffith (John Candy). Detta är enligt mig en av de bästa duon på film. Vad som gör de så perfekta för varandra, är karaktärernas dragning till varandra. Neal Page vill inte ha någonting med Del Griffith att göra. Men han är fast med honom under hela filmens gång, och han dyker upp hela tiden. Samtidigt som Del Griffith är en av de gosigaste och snällaste personerna man kan träffa på. Men för Neal är det en plåga att vara fast med denna personen. Det är en perfekt setup. Gjort flertals gånger förr, men här är det gjort som bäst enligt mig. Mycket som jag skrev tidigare tack vare John Hughes skrivna manus. Precis som att hans tonåringar känns äkta, så känns Neal och Del äkta. De finns i varje hörn.

Vad som är lika bra som karaktärerna är skådespelarna. Steve Martin är underbart perfekt som den stressiga arbetspappan. Men som under filmens gång, utvecklas. I början är han fokuserad på sitt arbete, men han är fortfarande en familjefar. Han vill och ska hem till sin familj. Så det är inte den klyschiga pappan som bara tänker på sitt jobb. Men via Del hittar han ett nytt sätt att kolla livet på. Han får också en bättre förståelse för att hantera en annan person. Som Del säger, vad du ser på utsidan, är inte det som finns på insidan (oftast).

John Candy gör sin livsroll som Del Griffith. Som tittare kan vi tycka han är jobbig i början. Men precis som Neal, så växer karaktären under filmens gång. Mot slutet kan man inte annat än att älska Del Griffith. Alla har vi en Del i våra liv, som vi känner. Han bär också på en hemlighet. Det är via denna hemligheten som gör att vi älskar honom ännu mer i slutet. Och för vad han gjort för Neal längs resans gång. I en tid där mycket är dystert, behöver världen fler Del Griffith.

Den komiska biten känner jag talar för sig själv. Det är som sagt en av de roligaste filmerna jag sett, och allt från dialoger till kroppsagerande finns här. Bästa scenen är när Neal ska hyra en bil på nytt. Då hans temperament inte är det bästa, så skriker han ut F-ordet till kassörskan flertals gånger. Det kommer från ingenstans men är välförtjänt. Liksom allting han gått igenom under filmens gång kommer ut här och nu. Han har fått nog! Men även dramatiska stunder är var filmen finner sitt hjärta av guld. Slutet till exempel är skit vackert. Men även scenen där Del pratar till Neal om vem han är. Och att man inte ska vara så snabb till bedömning. Dessa scener får filmen att sticka ut extra mer från din ordinarie komedifilm.

Musiken tillför också. Det är ju en roadtrip film, så musiken har viktig plats. Gillar man 80-talet, så kommer man gilla musiken. Det kan göra att på vissa ställen gör att filmen känns lite utdaterad i dagens ögon. Men samtidigt tycker jag att musiken passar i ton till filmen. Samtidigt är jag svag för allt 80-tals relaterat.

I sin helhet är Planes, Trains & Automobiles en helt fantastisk film. Den lyckas så bra med sina komiska delar. Detta mycket tack vare två starkt skrivna huvudkaraktärer i Neal och Del. De börjar från ett ställe och avslutar på ett annat. Både fysiskt och psykiskt. Steve Martin och John Candy gör sina livsroller här. Framför allt John Candy som vi alla kan relatera till i filmen. Alla känner vi en Del. John Hughes lyckas lika bra här, att skrivna två vuxna som tonåringar. Det är mycket tack vare hans regi och manus som gör att denna sticker ut från mängden. Men i slutändan så är det budskapet och hur allting avslutas som gör filmen så älskvärd. Den fångar meningen med Thanksgiving. Alla är vi fast med någon vi inte klarar av. Men vi finner någon glädje och värme hos personen till slut. Det är inte bara utsidan som räknas. Vad som döljer sig inuti kan vara ett hjärta av guld.

© 1987 Paramount Pictures. All Rights Reserved.

Betyg
1 2 3 4 5 Inte bra Knappt godkänt Bra Mycket bra Mästerverk
Användarbetyg
Vilket betyg sätter du?
1 stjärna2 stjärnor3 stjärnor4 stjärnor5 stjärnor (Bli först med att betygsätta)
Loading...

Lämna en kommentar