The Finest Hours

Titel The Finest Hours (2016)
Regi
Skådespelare , , ,
Genre //
Längd 117min
Åldersgräns
IMDb IMDb
Synopsis

År 1952 inträffade en av de värsta stormarna som någonsin drabbat östkusten i New England då en oljetanker utanför Cape Cod bokstavligen slets itu ute på havet. Fyra medlemmar ur kustbevakningen ger sig ut i stormen i en liten livbåt, trots kyla och skyhöga vågor. Under de rådande omständigheterna lyckas de ändå rädda mer än trettio sjömän som varit instängda på det snabbt sjunkande fartyget. ”The Finest Hours” är berättelsen om deras heroiska uppdrag som fortfarande anses vara den största räddningsaktionerna i kustbevakningens historia. I rollerna bl.a. Chris Pine, Eric Bana och Casey Affleck.

Recension

År 1952 genomfördes en heroisk räddningsaktion av kustbevakningen vid Chatham, Massachusetts, som faktiskt gör mig mäkta imponerad när jag läser om den på Wikipedia. Under en storm slets en oljetanker mitt itu utanför Cape Cod, och trots extrema vindar och tungt snöfall gav sig 23-åriga Bernie Webber ut, tillsammans med sin lilla besättning på tre män, för att rädda de stackars satar som fanns kvar på vraket. I en liten (ursäkta uttrycket) skitbåt på knappa elva meter lyckades de knöka in 32 pers, som togs i land i säkerhet, mot alla odds. Stor applåd och hatten av.

Den här historien har alltså Disney filmatiserat, och frågan är om det var så smart. Problemet när man ska göra film av sanna hjältedåd är att man, av naturliga skäl, har alldeles för stor respekt för historien man vill berätta. Det har en tendens att bli uppblåst, pompöst och allmänt ointressant.

The Finest Hours kan inte beskyllas för att vara pompös, tvärtom är den sällsynt tillbakadragen och blyg för att röra sig inom katastroffilmsspektrat, men den är ointressant så klockorna stannar. Berättelsen är förutsägbar ner i minsta detalj, varenda karaktär är skriven som en absolut karikatyr och skådespeleriet är, trots duktiga människor i rollerna, hopplöst träigt och stelt. Chris Pine, Holliday Grainger och Casey Affleck visar alla sin stora potential och gör allt de kan för att bredda och fylla ut sina karaktärer, men ramarna är alldeles för snäva för att det ska göra någon större skillnad.

Att göra katastroffilm utan klyschor är i princip omöjligt, men det behöver inte alls vara något dåligt med det. Kör man fullt ut på den linjen blir det ofta underhållande och gemytligt på det där hemtrevligt kitchiga sättet, ni vet det där som gör att vi åttiotalister fortfarande myser framför Independence Day ibland. Men då måste man fläska på ordentligt, man kan inte tassa som katten runt het gröt. The Finest Hours drar till med alla standardgrepp man kan komma på (en man sjunger tappert en sång på väg ut på självmordsuppdrag för att lätta upp stämningen, och de andra männen stämmer in i tur och ordning, och det blir sådär manligt känslosamt och bitterljuvt; män som tyst nickar åt varandra i samförstånd när de har gjort något jobbigt och duktigt; man 1 som först inte erkänner man 2s status, men gör det sedan när man 2 demonstrerat adekvat kunskap och mod; pojke som blir till man genom att börja tänka utanför boxen och inte bara följa order osv), men gör det liksom i smyg, står inte för ett enda. När en halvkass katastroffilm inte ens tillåts bli fånig finns det ju inte mycket kvar att tycka om.

Det här sjunkande skeppet räddas från bottenbetyg tack vare proffsigt foto, duktiga skådespelare samt skickligt förmedlad ångest och klaustrofobi i sjönöd, men att kalla spektaklet för sevärt är en grav överdrift. Wikipediasidan om Bernard Webber är betydligt roligare.

© Walt Disney Pictures

Betyg
1 2 3 4 5 Inte bra Knappt godkänt Bra Mycket bra Mästerverk
Användarbetyg
Vilket betyg sätter du?
1 stjärna2 stjärnor3 stjärnor4 stjärnor5 stjärnor (Bli först med att betygsätta)
Loading...

Lämna en kommentar