The Shape of Water

Titel The Shape of Water (2017)
Regi
Skådespelare , ,
Genre //
Längd 119min
Åldersgräns
IMDb IMDb
Synopsis

Från den mästerlige berättaren Guillermo del Toro (Pan’s Labyrint) kommer THE SHAPE OF WATER – en annorlunda saga som utspelar sig under kalla kriget i USA. Filmen handlar om den ensamma Elisa (Sally Hawkins) som jobbar på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda (Octavia Spencer) ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt…

Recension

Guillermo del Toro är en visionär regissör. Han blir oftast hyllad som en av de bästa där ute. Däremot kan han ha lite svårt med sina historier eller handlingar. Vissa avgudar honom och tycker allt han gör är guld. Medan andra tycker han har bra intressanta idéer, men som behöver förbättras manusmässigt. Jag har själv sett alla hans filmer, och vissa kan jag tycka detta stämmer. Men ibland dyker de där filmerna upp i hans filmografi, där inte bara det visuella. Utan även karaktärerna och budskapet förs framåt på ett magiskt sätt. Detta är Pan’s Labyrint och Devil’s Backbone som fått bäst kritik. Jag kan dock intyga att The Shape of Water är en av hans bättre filmer. Den förtjänar de hyllningar den får. Detta är en film som vågar utmana och firar de utstötta. Något Guillermo del Toro alltid gjort i hans filmer.

Vad jag älskar här, är att det är en kärleksfilm. Mellan två personer från två olika världar. Den ena stum, den andra ett havsmonster. Båda två utstötta av samhället av två olika anledningar. Men båda två finner varandra, och deras kärlek blir allt mer starkare. Det låter hur fånigt som helst. Men Guillermo del Toro vet exakt hur man hanterar materialet, och det märks han älskar sina karaktärer. Detta är ett kärleksbrev till 50-talets romantiska, musikal och monsterfilmer i ett. Det hade kunnat bli katastrof. Men den rätta tonen sätts perfekt, och blir aldrig för seriöst. Men heller aldrig för komiskt heller.

Men vad jag verkligen älskar mest är att huvudpersonen är stum. Vilket gör att konversationen mellan henne och monstret, är med teckenspråk. Detta gör det hela betydligt mer intressant. Då man som tittare blir mer engagerad. Då all kommunikation sker utan något som helst ljud. Musik spelar därför stor roll här, och kroppsspråket. I den benämningen är det ibland som att se en stumfilm. Vilket också var en stor inspiration för Guillermo del Toro när han gjorde denna. Sally Hawkins som spelar huvudrollen studerade Charles Chaplin, Helan & Halvan, Buster Keaton samt Audrey Hepburn för sin roll.

Sidokaraktärerna är minnesvärda och välgjorda de med. Jag älskar själv citatet Octavia Spencer sa om varför hon gillade filmen så pass mycket. Där de flesta dialogerna, och de som pratar mest. Är en svart kvinna och en homosexuell man. Där båda två hade fått uppleva förtryck, då filmen utspelar sig på 60-talet. Både hon och Richard Jenkins gör trovärdiga insatser som respektive. Även Michael Shannon är underbar som skurken. Han har en dos minnesvärda repliker, som jag tror kommer bli ihågkomna för filmen. Hans sätt att leverera dessa replikerna på är ballt.

Effekterna på varelsen är också fantastisk. Det är Doug Jones i en dräkt, och där de gjort ögonen datagjorda. Detta är ett perfekt exempel på hur man blandar praktiska effekter, med datagjort. Något som Guillermo del Toro har gjort hela sin karriär. Ibland bättre än andra. Men här är det ett perfekt exempel på hur man ska gå till väga. Varelsen är också väldigt likt Creature from the Black Lagoon. Vilket han också är listad som när man kollar IMDb. Däremot säger de aldrig det i filmen, då rättigheterna tillhör Universal.

Guillermo del Toro ville också filma den i svart & vit. Däremot valde han emot det då det hade kostat för mycket. Vilket är synd, för man märker att filmen helt klart hade fungerat i det formatet utmärkt. Jag håller tummarna för en sådan version när Blu-Ray släpps. Med det sagt. Så används färgerna till dess bästa fullo. Det är ingen färgrik film. Det är mycket grått, grönt och daskigt. Men det används på rätt sätt. Det blir aldrig för dystert, utan är en perfekt färgton. Gentemot tiden filmen utspelar sig på. Så färgerna går inte förlorade här alls. Om något får vi en större chans att beskåda scenografin och miljöerna de skapar i filmen.  Som vanligt är det top notch, som med vilken Guillermo del Toro film.

 

Där är två saker som är lite åt det negativa hållet. Det ena är att filmen aldrig riktigt ger motiv varför och vad USA ska använda varelsen till. Michael Shannon kidnappar den, för att sedan ta den in i USA. Men väl där så torterar de bara varelsen. Visst det experimenterar på den. Men en riktig förklaring till vad de ska använda djuret till, ges aldrig. De vill inte riktigt utforska den eller lära sig av den. Då där är en hög satt general som bara vill göra hemska saker med den (enda stereotypiska karaktären i filmen). Ska de använda varelsen som vapen mot ryssarna, ska de skicka ut den i rymden? Eller ska de bara ha kvar den i detta experimentrum och tortera den? Det ges aldrig riktigt ett klart svar på det. Och jag känner filmen hade gärna fått ge oss något som gav något mer. Till vad och varför varelsen tillför för syfte åt USA och militären. Där är mening den utspelar sig under kalla kriget. Men det blir inte mycket mer än tortyr och småprat om ryssarna.

Slutet kände jag hade gärna fått ha någon typ av bättre avslut. Det var ett otroligt vackert slut, utan tvekan. Men jag känner att karaktärerna inte riktigt fick något officiellt hejdå. Samtidigt kan jag tycka att det vi får är också extremt simpelt och fint. Så det är verkligen 50-50 för mig.

I sin helhet är The Shape of Water en visuell film om kärlek och utstötta människor. En kärlek mellan två varelser från olika världar, men som finner varandra med hjälp av teckenspråk. En simpel gest, men ett genialiskt steg av Guillermo del Toro. Kommunikationen här blir då utan ljud och vi hör bara musik. Kroppsspråket blir viktigt och det känns som man ser en stumfilm ibland. Det hela är som ett kärleksbrev till både stumfilmer och 50-talets kärlek, musikal och monsterfilmer i ett. Något som hade kunnat gå så fel, blir så rätt. Det visuella är otroligt vackert. Samtidigt som skådespelarna gör trovärdiga insatser. Sally Hawkins visar verkligen sina talanger här, och kan verkligen leda en film. Visst är där en och annan stereotypisk karaktär med. Men i det stora hela är det svårt att inte bli förälskad i denna filmen. Det märks att Guillermo del Toro älskar sina varelser, och älskar film. Det märks tydligt här.

© Twentieth Century Fox. All Rights Reserved.

Betyg
1 2 3 4 5 Inte bra Knappt godkänt Bra Mycket bra Mästerverk
Användarbetyg
Vilket betyg sätter du?
1 stjärna2 stjärnor3 stjärnor4 stjärnor5 stjärnor (Bli först med att betygsätta)
Loading...

Lämna en kommentar