Trainwreck

Titel Trainwreck (2015)
Regi
Skådespelare , ,
Genre /
Längd 125min
Åldersgräns
IMDb IMDb
Synopsis

Ända sedan hon var en liten flicka, har Amy fått höra av sin far att monogami inte är realistiskt. Som reporter på ett magasin lever hon nu efter det mottot – åtnjutandes vad hon anser är total frihet, fjärran från långtråkiga romantiska förpliktelser. I verkligheten är hon dock allt annat än lycklig. När hon inser att hon börjar falla för huvudpersonen i en artikel som hon skriver, den charmige och framgångsrike idrottsläkaren Aaron Conners, börjar Amy fundera på om det trots allt inte är alla andra vuxna som har varit rätt ute hela tiden.

Recension

Amy Schumer har ännu inte fått det genomslag hon förtjänar i Sverige, men i USA är hon något av en big deal, hyllad som komiker och stjärna i sin egen tv-show. Hon är såklart sökbar på youtube och värd att kolla upp, för den som missat henne fram till nu. Hennes humor är rå och ocensurerad, ofta kantad av feministiska budskap, ännu oftare av en stor portion kön och sex.

I Trainwreck spelar Schumer sin första stora roll i en långfilm, och hon har dessutom skrivit den själv. Den är tydligt självbiografisk, hon har sagt att varje replik innehåller något av den verkliga Amy, och att Colin Quinn i princip rakt av spelar hennes riktiga pappa. Det är därför svårt att se filmen som vilken romcom som helst, den är menad att vara mer än så.

Schumer spelar sin namne, Amy Townsend, en tidningsskribent som aktivt stänger andra människor ute medan hon stillar sin stora aptit på alkohol, droger och sex. Men när hon ska skriva ett reportage om läkaren Aaron Conners (Bill Hader) faller hon motvilligt för honom, och tvingas fundera över om ett liv utan kärlek, närhet och knutna band är något hon vill sträva efter.

Jag kände till den ungefärliga storyn när jag såg filmen, och jag var helt klart skeptisk. Avstängd-kvinna-räddas-av-kärleken är samma ramberättelse som i varenda Harlequin-roman jag smygköpte i min lokala mataffär när jag var femton, vi har sett det till leda och budskapen är oftast väldigt tveksamma. Men Trainwreck gör något helt annat med temat. Förälskelsefasen är snabbt över, och större vikt läggs på vad som händer sen, hur ett förhållande mellan två väldigt olika människor fungerar – eller inte fungerar. Det skaver, det gnager, det går fel och gör ont, det är så långt från rosaskimrande som man bara kan komma. Faktum är att detta kan vara världens absolut mest oromantiska romantiska komedi, och det är väldigt befriande.

Okej, den är inte romantisk, men är det en komedi då? Absolut. En riktigt rolig sådan. Mer än en gång skrattar jag på det där chocksättet, sådär så jag är glad att ingen satte sig i fåtöljen direkt framför min, för då hade hen fått en spottskur i nacken. Schumer lyckas också med storverket att få mig att rodna. Det är inte ofta det händer, och jag ser mig själv som långt ifrån pryd, så om till och med jag kan bli generad av sexskämten är de precis som de ska vara – nakna (bokstavligt talat) och brutala.

Avsaknad av värme är liksom Trainwrecks grej, och en del av vad jag uppskattar, men det dras snäppet för långt. Det är svårt att knyta an till karaktärer när jag aldrig riktigt får komma nära. På samma sätt som Amy skjuter bort sina närstående skjuter filmen bort sin publik så fort det blir för känslosamt, och det förlorar den på. En film med så pass mörka undertoner som denna hade tjänat på några sekunders sårbarhet, några skratt som får fastna i halsen, men istället hålls publiken på replängds avstånd av en ogenomtränglig humorsköld. Dock med ett undantag. I en tyngre scen där Amy genomgått en stor förlust bryts fasaden, och något sårigt och ömt får titta fram därunder. Något jag hade velat veta mer om.

Det finns ju alltid något att peta på och tycka till om, men sanningen att säga är det här en av de bättre mainstreamfilmer jag sett i år. Den är rolig, den är smart, skådespeleriet håller hög kvalitet (en särskild guldstjärna för Bill Haders trovärdiga awkwardhet), men framför allt är den mer än vad den utger sig för att vara. Den har en kärna av djup som gör att den stannar med en, biter sig fast, och jag ser redan fram emot att se den en gång till.

Och Amy Schumer, välkommen till Sverige

© Universal Pictures. All Rights Reserved.

Betyg
1 2 3 4 5 Inte bra Knappt godkänt Bra Mycket bra Mästerverk
Användarbetyg
Vilket betyg sätter du?
1 stjärna2 stjärnor3 stjärnor4 stjärnor5 stjärnor (1 röster, genomsnitt: 1,00 av 5)
Loading...

Lämna en kommentar